Jag och min man bor på Öland på sommarhalvåret. Vi började vara här 1961. Vi är båda födda i Stockholm och träffades i Äppelviken en förort redan som barn. Mellan varven har vi seglat och jag har rest en del. Stugan vi bor i är en arvestuga efter min pappas morbror Svante. Han drev ett jordbruk där våra vänner Lorensons numera har sin verksamhet. När han blev gammal flyttade han den här stugan från Glömminge hit till Standskogen och satt under ekarna och läste böcker på somrarna. Min pappas släkt Råberg har bott i Kalmar i många generationer. Min mamma är från Värmland därav namnet Geijer.

En sjuk väninna och ett kalhygge hur hänger det ihop?

Ölandsbloggen

Det hänger inte ihop alls.

Min sjuka barndomsvän kanske inte finns mer i detta nu. Hade tänkt åka dit i torsdags igen men förberedelser inför långfredagens släktkalas tog min tid. Jag var där i tisdags. Det gick inte längre att tala med henne då. Bara fråga och få ja eller nej i en utandning. Hon sov mest. Hade tungt att andas. Vi höll handen. Det är mycket tankar och minnen som kommer upp vid en sjuksäng.

Hon har fått en massiv propp som slagit ner henne, denna blev värre än alla de tidigare hon haft. Hon har kramp i matstrupen men har sagt nej till både dropp och sondmatning. Det visste jag inte i tisdags så jag sökte med blicken efter droppslangen, det fanns ingen.

Hon sover så djupt sa man igår på sjukhuset. Det är meningslöst att besöka henne. Vi kan inte väcka henne utan att ge henne smärta. Undrar om de nöp henne eller? Men idag kan hon inte väckas alls.

De senaste åren har varit svåra för henne. Efter hennes första stroke stack hennes vän sedan 20 år och med honom försvann sommarstuga och ett liv utanför lägenheten, sen blev hon av med sina två hundar eftersom hon inte längre kunde ta hand om dem. Hon skulle komma till Öland och vi väntade på att hon skulle bli lite bättre. Men det har bara blivit tvärtom.

Nu kalhugger man i Strandskogen igen. Denna gång på östra sidan om vägen, bredvid oss. Nu kommer det att blåsa ännu mer på oss. Vi får hoppas att det inte blir lika blött i marken som förr i tiden då man planterade skog för att suga upp vattnet och möjliggöra bostäder nedanför landborgen. Ni kan inte ana hur man slitit på andra sidan vägen för att dränera marken. Det blev dyngsurt där när alla träden tagits bort. Där kryllar marken nu av nedgrävda dräneringar. Och nu flera år senare står det bara två hus där. Var är den stora efterfrågan av bostäder på Öland?

Om vi flyter bort ska jag berätta om det här på bloggen. Eller man kanske borde ta och sälja släktstugan innan det blir för stora problem. Det går inte, det kan man inte, säger god vän som också bor i en släktstuga i närheten.

Ekar (det ser ut att vara många) har försvunnit nu igen. Samma lilla glesa kant av några få träd mot vägen som på andra sidan. Nu ryker ekoxarna och säkert också kommunens fåniga bevarandeplan. Miljööverdomstolen har i ett annat ärende (Ekerum) sagt att sådana planer inte är till någon nytta för ekoxarna bara ett försök till kompensation efter att ha förstört deras livsbetingelser.

Någon klagade på förra kalhygget väster om vägen och fick svar från kommunen att man numera har mycket större möjligheter att övervaka. Fan trot. Det finns alltid någon annan att skylla på.

Tyvärr tricksade kommunen bort oss och sölade tills nya bestämmelser trädde i kraft så domstolen tog inte upp vår överklagan. Kommunerna har nämligen fått större självbestämmanderätt från 2011.

Hackspettseken är borta kunde vi se på bilden. Eventuellt bodde ugglorna också i den eken. Men nu är både ugglorna och hackspetten hemlösa.

Jag älskar denna kommun som så ivrigt ger sina kompisar tillstånd att förstöra Öland.

« »