Jag och min man bor på Öland på sommarhalvåret. Vi började vara här 1961. Vi är båda födda i Stockholm och träffades i Äppelviken en förort redan som barn. Mellan varven har vi seglat och jag har rest en del. Stugan vi bor i är en arvestuga efter min pappas morbror Svante. Han drev ett jordbruk där våra vänner Lorensons numera har sin verksamhet. När han blev gammal flyttade han den här stugan från Glömminge hit till Standskogen och satt under ekarna och läste böcker på somrarna. Min pappas släkt Råberg har bott i Kalmar i många generationer. Min mamma är från Värmland därav namnet Geijer.

Kalhyggen överallt kalhyggen

Ölandsbloggen

Nu har även granntomten bredvid oss kalhuggits. Där ska bli arton stora villor. Vi har kämpat emot i så många år och jag trodde inte att det var möjligt att någon skulle få lov att bygga där. Alla insekter, Idegranar, rara örter och allt annat som var annorlunda jämfört med vad som är vanligt på fastlandet var ju fridlyst och borde varit skyddat. Det känns som om det begås övergrepp på Öland. Alla struntar i fridlysningar och andra skydd. Inte minst kommunen som tog dit ett fjärilsföretag som dagtid i juli har jag för mig inte lyckades hitta en enda ekoxe..Och det måste man säga var skickligt av fjärlisletarna att kunna undvika  alla ekoxarna som fanns på området.

Jag har läst i en bok om Ölands historia att vårt område förr benämndes ”Algutsrums-Högsrums moränområde. Området avgränsades av Köpingsvik i norr och Färjestaden i söder. Det utgörs till största delen av kustslätt och är täckt av näringsrika moränleror som gör det till en av de bästa odlingsmarkerna i Sverige. Det har också större frekvens av våtmarker än övriga Öland, med undantag för Stora Alvaret. Jag läser vidare att stora delar av marken är försumpad och att här finns några av öns största mossar.

Under 1900-talets början inleddes trädplanteringsprojekt för att binda matjorden i Strandskogarna. Samtidigt satsade Ölänningarna på infrastruktur: Bland annat byggdes järnvägen som sträckte sig över hela ön, telefon och elektricitet drogs in. Färjeförbindelserna med fastlandet kunde öka och jordbruket fick ett kraftigt uppsving. Industrier som Svenska Sockeraktiebolaget (Mörbylånga) (sockerbetor) och Cementa (Degerhamn) bidrog till ökande välstånd.

Nog har vi mossar och våtmarker här. Översvämningarna i vår källare tog man inte alls hänsyn till under behandlingen av detaljplanen så vi undrar hur det ser ut nu när vi kommer ner. Frågan är om det enorma tidskrävande jobbet för att dränera på andra sidan vägen i Saxnäs – kalhygget vid golfbanan – räcker till. Den andra funderingen är om kalhygget bredvid oss har satts igång utan klartecken från kommunen. Entreprenören bredvid oss handlar nämligen först och tänker inte efteråt heller. Han gör aldrig fel. Fridlysta växter och insekter och annat trevligt levande har aldrig varit något problem för honom. Jag tror nämligen att han tagit ner ganska många av ekarna som skulle ha lämnats kvar för att de var värdefulla.  Många hundra ekar har tagits ner bara i vår närhet.

Fast ingenting spelar roll längre. För så här ser det nämligen ut bredvid oss numera.

 

 

 

 

 

 

Och så här såg granntomten ut ifrån oss tidigare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förstörelsen fortsätter nu runt Aledals fina ridskola och begränsar verksamheten. Men det bekymrar inte kommunen för man har läst några friska arkitekt idéer att man i ljuv samklang i framtiden ska bygga bostäder ihop i med industrier. Allt annat är ”åh så gammalt” tänkande enligt stadsarkitekten på samrådsmötet. Många kommuner som planerat efter den nya samklangen har redan tänkt om.

Förr såg man ofta hästarna passera här på småvägarna. Men redan då lade en granne lade ut stenar i över skogsstigen för att markera ”rid inte på min mark”, vad han nu hade för ont av att hästarna passerade  långt ifrån hans boningshus. Nu blir det villor överallt så det blir nog i alla fall ganska tunnsått med passerande hästar framöver.

Och alla dessa ekar som gått åt. Här är bara en av travarna, Jag har också klippt ihop några bilder av nyblivna ekstubbar. Det var sagt att man skulle vara rädd om ekarna för ekoxens skull. Men vad är då detta? Förmodligen är stubbarna med ekoxelarver under och i uppgrävda nu. Jag återkommer i morgon med bilder av den förr så säregna sandåsen numera även den ett kalhygge. Ett övergrepp på ett fantastiskt område man aldrig trodde skulle kunna hända.

« »