Blogg

Rådjur, Obama starr och sjuttonhundratal

Rådjur visst är de söta men inte när de kaläter mina odlingar. Jäkla odjur. Grannen såg två rådjur stå i varsin odlingslåda och smaska på jordgubbsplantorna. Hon tyckte det såg roligt ut och smög fram med kameran men de hörde henne och sprang innan hon hann ta bilden. Nu är alla blad i grönsakslandet borta. Bönor, sallad, rödbetor och jordgubbar spretar med bladlösa stänger. Plantan på bilden är bönor.

Vi var bara borta i fyra dagar för jag skulle starroperera mitt ena öga. Dessa operationer verkar rulla på löpande band. Snabbt och effektivt. Men hon som skulle ge mig den utlovade extra lugnande sprutan hade försvannit någonstans i komplexet St. Eriks ögonsjukhus så det blev ett litet avbrott i ruljangsen. Sköterskan som tog hand om mig när jag kom var föresten från Kalmar/ Öland.

Det var meningen att maken skulle följa med bara för att skjutsa mig dit i den tidiga morgontimman men det satte Obama stopp för. Trodde vi. Jo men det är klart att jag ska skjutsa dig nej nej stan kommer att vara proppad av stillastående köande bilar. Jag åkte tunnelbana med alla de vanliga förseningarna på pendeln i färskt minne. Gick från Fridhemsplan i den oväntat nästan spöklikt tomma stan och var framme tjugo över sju, mycket tidigt för att vara jag som är en riktig sjusovare.

Till slut kom hon med sprutan och frågade om det räckte med en dos. Nej sa jag ös på bara. Sen ropade man  att jag inte fick somna. Undrar om jag snarkade. Men nästa öga ska jag strunta i allt lugnande. Behövs inte. Det går hur bra som helst för ögat är dunderbedövat. Fäst blicken på de två punkterna sa doktorn och så kände jag att det stramade lite. Jag som trodde man skulle se nål och kniv såg bara de två punkterna. Sen vinglade jag ut och fick kaffe i väntrummet och ringde efter maken som kom och hämtade mig eftersom stan var tom på både bilar och människor. Skönt att slippa oroa sig för att somna på pendeln.

Dagen innan träffade vi barn och barnbarn. Barnbarnet tretton år härmade morfar med mörk, högtidlig röst sen gick hon in låste och markerade att hon svalde nyckeln. Hon har blivit så full i bus. Men den här dagen tror jag att hon var arg på sin mamma som låg dubbelvikt och skrattade över hennes bus så tårarna sprutade eller kanske var barnet bara argt på morfar.

Dagen efter operationen åkte vi hem till en barndomsvän. Jag har slutat titta på mitt gamla barndomshem när vi åker förbi. Kan titta på makens barndomshem utan problem det ligger tre hus från mitt. Efter ett glas juice och vin till maken åkte vi till Drottningholms Slottsteater och såg Christoffer O´Regan berätta och illustrera slutet av 1700-talet, den tid han är mest intresserad av. Hans mamma hade tänt intresset när han var barn genom att peka in i ett rum och säga att där precis där blev någon, vem minns jag inte, skjuten år sjuttonhundra någonting. Hans fantasi fick honom att se hela händelsen. Sen var han fast.

Bänkarna vi satt på var vidriga smala och hårda. En sextett spelade dåtidens musik och gjorde det så bra. Christoffer O´Regan var fantastisk. Man levde sig in i hans berättelser och än en gång fick vi se de fascinerande kulisserna som finns i Slottsteatern. Den ser fortfarande ut som på Gustav III s tid. Till slut satte man fart på vågspelet i fonden. Vi mindes båda särskilt vågspelet från när vi var där som barn men inte samtidigt.  Mindes också den arga svanen som många år senare jagade oss från dammen vi såg genom fönstret från teatern. Jag väntade vårt första barn då och hade högklackade skor på mig maken lyfte helt sonika upp mig, jag var mycket smal på den tiden, och sprang med mig och barnet i magen bort från den väsande svanen.

Det blir två föreställningar till i höst. Kanske nästa år också för det var två föreställningar förra året och tre i år.

Flaggan var uppe på slottet så kungen var tydligen hemma. Undrade varför det stod två rödklädda karmstolar längst fram.  Räknade till sist ut att det var Herman Lindqvist med fru när vi såg honom efter föreställningen.